Gästinlägg: Det Onda Sveket

Gästinlägg: Det Onda Sveket

Det Onda Sveket

Det är juni månad och jag står hemma framför spegeln. Jag lägger handen på hjärtat och försöker på nytt säga högt till mig själv ”Skit i henne, det är hon som har förlorat dig”. Det är en stundande tomhet kantad av sorg och vrede som väller inom mig. Jag skriker samtidigt som jag knyter min högra näve och ger spegeln en rak höger. Blodet forsar ner mot golvet och adrenalinet i mig pumpar ännu mer. Det går inte riktigt sätta ord på hur obegripligt det är att hon (vi kan kalla henne Sally) har valt att dumpa vår vänskapsrelation på det här sättet.

Det där satans meddelandet på Facebook. Hon har tömt mig på syre totalt. Sally uttryckte sig på ett sätt som skulle försöka få mig att känna skuld efter alla dessa år. För vad? Vi har haft det jätte bra tillsammans och aldrig bråkat om någonting! Mitt besök hos henne i Göteborg har tydligen präglat hennes relation till mig på ett sätt som skulle kunna liknas vid en ren mardröm. Det är över nu och för alltid.

Egentligen avslutades det hela på en fest då jag rev ner några cyklar och skrek i ren frustration att ”3-års vänskap kan tydligen raseras på bara några minuter för att man inte längre orkar bry sig”. Det var ju ändå jag som försökte ge vår relation näring och kraft. Detta skakade om mig och lämnade djupa ärr. Jag hade kunnat göra allt för att hon skulle ha velat fortsätta kämpa men det var försent. Våra stunder tillsammans spelades nu upp en sista gång, i form av bilder i mitt huvud.

Jag tar upp min mobil med mina blodiga fingrar samtidigt som jag försöker hämta andan och skriva ned mina sista ord till henne…

”I don’t believe you get over someone when you break up, I think you get over them after you’ve watch them move on”.

Text & bilder av Victoria

The Betrayal

It’s the month of June and I’m at home, in front of the mirror. I lay my hand over my heart and try again to out loud tell myself “Screw her, it’s she who lost you”. It’s a prospect of imminent emptiness lined with grief and anger welling inside me. I scream while, at the same time, I tie my fist and give the mirror a straight right. Blood rushes down towards the floor and the adrenaline roars through me. You can’t really put into words how incomprehensible it is that she (let’s call her Sally) has chosen to dump our friendship like this.

That damn message on Facebook! She has completely emptied me on oxygen. Sally expressed herself in a way to try and make me feel guilty after all these years. For what? We’ve had a great time together and never argued about anything! My visit at hers in Gothenburg has apparently influenced her relationship with me in a way that could be likened to a pure nightmare. It’s over now and forever.

Actually, it all ended at a party when I tore down some bikes and screamed in pure frustration that “3-years friendship can apparently demolish in just a few minutes because you no longer have the energy to care”. It was, after all, me who tried to nurture and give our friendship power. This shook me and left deep scars. I would’ve done everything so that she would’ve wanted to continue to fight but, it was too late. Our time together replays one last time, in form of pictures in my head.

I take up my phone with bloody fingers while I try to catch my breath and write down my last words to her…

”I don’t believe you get over someone when you break up, I think you get over them after you’ve watch them move on”.

Text & pictures by Victoria

Följ: